This is why.
Vi har sökt faddergrupper inför introt för nya elever i höst.
Jag är med några från SU-styrelsen. Jag vet det. Jag har frågat flera gånger (fler än jag egentligen borde behövt) om det är säkert att jag är med.
För eftersom jag inte sett mailet kan jag ju inte veta. Inte veta garanterat att jag verkligen är med, och att de inte har tagit bort mig från listan eller glömt mig och sen bara lurar i mig att jag är med... For whatever reason.
Och så såg jag på FB att alla som sökt faddrar skulle fått ett mail. Instant panic: jag har inte fått nåt mail. En kommentar från en annan tjej säger att hon inte heller fått nåt.
Logiken säger att troligvis har de glömt nån av de minst 100 de skulle behöva maila. Eller att de bara mailade gruppledarna.
Men ändå: hjärtat bultar, magen knyter sig, det snurrar nästan. Ångest. Den där sjunkande känslan: "de vill inte ha mig."
Eller som i måndags; E hade en kjol som hon tyckte jag skulle ha på mig. Min första tanke är "tänk om jag inte alls ser bra ut i den, tänk om hon vill att jag ska se ful ut... och försöker lura mig."
Det är väl därför jag är sjukskriven. För att det här är inte bra. Inte normalt. Jag antar att den totala ångesten jag fick precis är pga medicinen, för riktigt så allvarligt brukar det inte blir.
Rationell. Att jag vet och kan analysera det här är väl bra. Det gör det inte lättare att känna det dock.
Jag är med några från SU-styrelsen. Jag vet det. Jag har frågat flera gånger (fler än jag egentligen borde behövt) om det är säkert att jag är med.
För eftersom jag inte sett mailet kan jag ju inte veta. Inte veta garanterat att jag verkligen är med, och att de inte har tagit bort mig från listan eller glömt mig och sen bara lurar i mig att jag är med... For whatever reason.
Och så såg jag på FB att alla som sökt faddrar skulle fått ett mail. Instant panic: jag har inte fått nåt mail. En kommentar från en annan tjej säger att hon inte heller fått nåt.
Logiken säger att troligvis har de glömt nån av de minst 100 de skulle behöva maila. Eller att de bara mailade gruppledarna.
Men ändå: hjärtat bultar, magen knyter sig, det snurrar nästan. Ångest. Den där sjunkande känslan: "de vill inte ha mig."
Eller som i måndags; E hade en kjol som hon tyckte jag skulle ha på mig. Min första tanke är "tänk om jag inte alls ser bra ut i den, tänk om hon vill att jag ska se ful ut... och försöker lura mig."
Det är väl därför jag är sjukskriven. För att det här är inte bra. Inte normalt. Jag antar att den totala ångesten jag fick precis är pga medicinen, för riktigt så allvarligt brukar det inte blir.
Rationell. Att jag vet och kan analysera det här är väl bra. Det gör det inte lättare att känna det dock.
Att man kan vara så här lycklig!
Jag vill minnas det här tillfället senare, när jag tittar tillbaka på det här året.
Jag har upplevt ett perfekt ögonblick. Jag har gått runt i mina kvarter och sett så många söta restauranter och butiker. Det är första maj och fastän klockan är åtta är det ljust ute. Jag hörde fågelsång när jag gick upp på min gata och jag gick i en tunn vinterjacka. Luften var ren, det var lugnt på stan. Jag gick förbi ändlösa restauranter där familjer och vänner satt och åt. Ett par på en Thai-restaurant såg ut att vara på första daten och hade urtråkigt. Paret bredvid dem (han med långa blonda dreadlocks) skrattade och pratade.
Jag köpte sushi på torsgatan av en liten japansk man som tillade att misosoppan kostade 10 kr extra.
Jag har gått och gått och bara ANDATS.
Och känt mig så tillfreds till livet som man bara gör en perfekt vårkväll.
Alldeles alldeles underbart.
Jag har upplevt ett perfekt ögonblick. Jag har gått runt i mina kvarter och sett så många söta restauranter och butiker. Det är första maj och fastän klockan är åtta är det ljust ute. Jag hörde fågelsång när jag gick upp på min gata och jag gick i en tunn vinterjacka. Luften var ren, det var lugnt på stan. Jag gick förbi ändlösa restauranter där familjer och vänner satt och åt. Ett par på en Thai-restaurant såg ut att vara på första daten och hade urtråkigt. Paret bredvid dem (han med långa blonda dreadlocks) skrattade och pratade.
Jag köpte sushi på torsgatan av en liten japansk man som tillade att misosoppan kostade 10 kr extra.
Jag har gått och gått och bara ANDATS.
Och känt mig så tillfreds till livet som man bara gör en perfekt vårkväll.
Alldeles alldeles underbart.
