enhalvtrappa

Nu kör vi.

Jag har gjort det förrut och jag ska göra det igen. Det är bara nu som jag har blivit sämre. Förståeligt, kanske. Men det hjälper mig inte. I shall overcome. Små steg. Små små steg. Börja om från början. Nya vanor. Djupa andetag.

För det här går inte. Om jag inte slutar nu kommer det blir värre och det vill jag inte.

Vague, jag vet.

Men av en massa skäl skriver jag det såhär.

Nu har jag äntligen installerat min skrivare som har stått på hallgolvet, ouppackad, i tre veckor. (bättre än digitalboxen i alla fall, den har jag haft sen en vecka efter att jag flyttade in...)

Första problemet var att få ur den jäkla saken ur lådan...

Sen skulle en hel massa sladdar sättas in och kopplas ihop och program skulle installeras...
Men Lo and Behold, det blev resultat till slut.

Hur man sen byter toner... Det tar vi en annan dag.

 

Jag håller på att söka kurser inför hösten. Inte för att jag egentligen vill sluta plugga där jag pluggar nu, utan... Ja, jag vet faktiskt inte. Det känns som ett sätt att kontrollera mitt liv lite. Att drömma om förändringar, fast jag egentligen är ganska nöjd. Lite äventyr i vardagen? Eller nåt?

Så där ser mina meritvärden ut. Jag fick 2.5 meritpoäng på nästan allt. (psykolog på KI väntar jag fortfarande på besked.) Det gjorde mig inte så mkt. Jaha, mer. Jag kan göra vad jag vill. Om jag bara visste var det var. Ni fattar?

Som valen är nu har jag sökt Psykolog på SU först (vill egentligen inte plugga vare sig på SU eller på KI, men det känns inte så akutellt att flytta till Umeå eller Uppsala...). Fast jag vet inte om jag vill bli psykolog heller.

Mitt andra val är Statsvetenskap på Engelska I på SU. Det låter kul. Fast det kommer ju strykas när jag kommer in på Psykologprogrammet... Och det känns mer aktuellt att läsa en kurs än nåt annat. Fast jag har ju inte tid att plugga dubbelt, å andra sidan...

Kanske borde sätta Franska I eller Holländska först istället?

Eller Pol Kand i Uppsala?

Fast jag vill ju inte flytta.

Men det gör det såklart.

En tjej i min småttingrupp som är jättesöt.
Hon har varit mest trött på allt hela året. Inte velat umgås med småttinggruppen... Hon kom med i kören men har varit anti hela tiden. Kom med i en annan aktivitet men hoppade av. Hon har verkligen tyckts allt varit jobbigt och inte velat vara med i nån aktivitet och inte gillat nåt. Och det är sällan hon har umgåtts med nån i skolan, vad man sett.

Men hon har, trots allt, fått extremt mycket kompisar, kommit in i det 'coola gänget' och bara poff. alla känner henne, hon känner alla och är jättepopulär. Och hon är en supertrevlig tjej, så jag förstår det. Hon är lätt att tycka om.

Men varför är det så att hon, utan att ens försöka, får hur mycket vänner som helst, medan jag måste kämpa för varje liten vän? (inte för att jag tycker illa om mina vänner, quite the contrary)

Hon bara passar in.

Varför är det så?

Jag pratade i telefon med Anna idag och hon frågade jag gjorde.
"Joo, jag är på väg till skolan..."
"Nu?! Vad ska du göra där?"
"..."

Nu är det så illa att jag tillbringar söndagskvällarna i skolan.
Jag vet inte vad jag tycker.
Det är ABBA-sittning på onsdag och vi har sjukt mycket att göra inför den. Jag är nervös, kan vi ju sammanfatta det som.

Jag, T, J, J och M satt på IdU och kollade på Mamma Mia filmen inför sittningen och det var trevligt. Innan dess hade jag och J spelat Halo (jag förlorade...Ganska så mkt) och ja. Jag antar att man blir filosofisk. Is it all worth it and all?

Jag har inte pluggat tillräckligt mycket, för övrigt.
Stress.

Den här veckan kommer bli... Ja... Mycket.
Helt fullpackad.

Wish me luck.
Jag ska försöka sova nu.

Det var trevligt på minglet igår, jag är glad att jag gick.

Överhuvudtaget var gårdagen en bra dag.

Jag gick på seminarium ensam, utan att veta om någon jag kände skulle vara där.
Jag skaffade min SU-blipp och prata med kårsek för första gången.
Jag skickade in ansökan om gästlegg till Valborg i Uppsala via kårsek.
C kom över till Handels och vi hängde några timmar på SU och sprang runt i skolan. Very casuallike.
Jag gick på minglet, själv. Timade dock in att komma dit typ när J skulle komma dit, men ändå. Och utan särskilt mkt ångest.
Jag gömde mig inte i ett hörn eller på SU utan åt och pratade och drack med de andra. (gratis bar!)
Det kom folk från grundskolan och från Lidingö som jag inte gillar och jag kände mig ganska obekväm. Men jag stannade. Jag gick visserligen inte ut, men man kan inte göra allt.

Och jag kände mig ensam ibland och tror jag hängde lite för mycket runt J, men han verkade inte bry sig. Vi hade trevligt så det gjorde inget.

J(nr 2) klagade på att jag borde släppa loss mer, när jag kände mig dum och inte kunde dansa så mkt. men jag tror inte det kan ändra sig så mycket. Jag bara är sån.

Och så pratade jag med J(nr 3) utan att känna mig dum för första gången ever.

Overall, framsteg.

T smsade just och frågade om jag ville komma till SU och spela spel och dricka vin. Maybe. Han är lite ensam, tror jag, eftersom resten av kårstyrelsen är i Finland och han inte fick åka med pga att han är sjuk.

Jag lagade förresten ugnspannkaka idag. Den blev helt okej. Inte riktigt lika god osm jag hade tänkt mig men inte så dålig än då. :)

[Det här blev väldigt långt. Jag hade tydligen en massa jag ville sätta i skrift, för första gången.]

Jag lever.

Och det har varit bra, för det mesta.
Jag åkte inte till Alperna och även om det var ett sjukt jobbigt beslut och ja. Veckan innan redovisningstentan sög, så var det ändå rätt beslut. Jag hade en helt underbar vecka hemma då jag träffade gamla kompisar, sov, åkte till Uppsala, träffade släkt, och massa annat. Jag njöt.

Jag hann också med att träffa SU-styrelsen några gånger och planera inför ABBA-sittningen vi ska nästa vecka. TAGGA.

Det har blivit sjukt mkt SU senaste tiden. Ätit lunch med dem, på SU, sålt biljetter till sittningen, suttit med SU-folk på föreläsningarna. Det är kul, men ja. Kanske inte är bra att göra bara det, liksom.

Det är mkt annat med kåren nu i alla fall. Vi har fått budgeten till WBD (på nåt sätt ska vi få in 225 000 kr...) och göra av med 190 000 kr. Det är så mycket pengar att det är svårt att förstå att jag (okej, jag och L) ska hantera dem. Bizarre liksom.

Andra bisarra saker som har hänt är att jag fick C på Stat-tentan (Heja mig!), jag har köpt mina första kostymbyxor och att jag ska på superviktigt möte med SUs huvudsponsor på måndag.

Det osar viktig person.
"Jo, idag bokade jag in ett möte med [en av världens ledande revisionsbyråer] och sen ska jag börja skissa på ett säljbrev till banker."

Odd, liksom.

Är för övrigt bjuden (I think) på Slaget om Europa sittningen. Alla utom jag i SU-styrelsen är ju med i Tyska föreningen och jag har tjatat lite om att jag också vill bli medlem. M (som är ordf för Tyska Föreningen) pratade med J om Slaget om Europa och jag frågade om hur man får gå. Han sa att det bara var för medlemmar i Intu men erbjöd sig att skicka mig en kopia av mailet om det som han skickade till Tyska föreningen. Det måste ju betyda att jag är inbjuden? Eller? Och att de vill att jag kommer. Eller? Eller så har jag tjatat om det och de har blivit trötta på mig. I don't know.

Jag övertolkar allt.

Det är liksom problemet med min hjärna. Och jag har sagt det här massor med gånger, men ja. Det känns som det är nåt fel på mig, som jag bara väntar på att folk ska upptäcka. Något konstigt och ja, freaky, som gör att jag är ovärd andras sällskap och att det är därför jag har haft såna problem med allt.
Rationellt vet jag ju att så är det inte.
Det är dålig självkänsla.
Men som när J och I frågade mig i lördags om jag ville gå ut. De smsade och ringde flera gånger och frågade om jag skulle följa med.
Men jag gjorde inte det.
Jag var trött, det är sant.
Men jag får en sån där känsla av att jag inte vet hur jag ska bete mig. Ni vet, man kommer till en ny arbetsplats/skola/land och man kan inte alla oskrivna regler.
Ibland känns det som om jag inte kan alla oskrivna regler i vanligt umgänge bland folk i min ålder. Som om jag missat en stor del i min utbildning som alla andra har lärt sig.
Så jag gick inte ut, för att jag kände det som att jag skulle göra något fatalt fel och alla skulle inse hur dum och konstig jag var. (Fast riktigt så menar jag ju inte. Det låter fel när jag skriver ner det, men jag har inga bättre ord för det.)
Och att jag inte gick ut och inte sa till ordentligt gjorde ju att det blev en självuppoffrande profetia. De blev sura och undrade och ja.
Det är som att jag förstör för mig själv, utan att mena det.
Samtidigt har jag blivit bättre på att inte göra det. Jag gör fler saker, utmanar mig själv mer. Försöker att tänka mer positivt. Och det funkar. Livet blir bättre för varje år som går. Jag älskar de vänner jag har och gillar mitt liv. Verkligen.
Men jag är aldrig riktigt nöjd. Jag borde plugga mer. Jag känner det som att jag är jättelat, och det är jag på ett sätt, jag skjuter upp allt. Och pluggar för lite, och det är sant.
Men jag tror att det är ett utslag av det-där-som-jag-pratade-om-där-uppe, om att förstöra för mig själv. Självkänsla och allt det där.
Med sittningen. Jag får lust att maila och fråga en massa frågor "är det säkert att jag får komma?" "går det verkligen bra?" "får jag verkligen komma?" och det jag egentligen vill fråga är "vill ni att jag kommer? kommer alla att tycka att det är okej och acceptera mig?"
Men egentligen. Jag höll ju på så här innan jag sökte SU-styrelsen. Jag velade och undrade om de skulle skratta åt mig och om jag skulle passa in. Om jag antog för mycket när jag trodde att jag skulle kunna få det och 'hur dum var jag som tror att jag är nåt'. och jag hoppades att om jag fick det, då skulle jag få gemenskap på ett 'kåraktivt' sätt, träffa nya människor, hänga på utskotten, komma in mer i skollivet. och ALLT det har ju hänt.
Bara det bevisar ju att det finns nåt fint i mig som är bra och gott och fantastiskt. Det blir som man har tänkt sig ibland. och att jag är dum skadar mig själv som alltid målar upp värsta scenariet. Jag försöker säga mig själv att det är bra med låga förväntningar, men hur mycket av det är egentligen att jag trycker ner mig själv?

Nu är det svårt att analysera sig själv och det ska jag inte göra, men jag tror ändå att jag har rätt i mina tankar.

Det var skönt att skriva ner det här. Och ni som läser läser och ni andra. Det gör inte så mycket.

Nu ska jag tjuren vid hornen och maila M och säga att jag vill gå på sittningen.

Och ni, de få som läser det här:
Jag älskar dig. Du, som har fått den här adressen av mig. Även om vi inte pratar varje dag eller ses varje helg. Du betyder så otroligt mycket för mig och jag är glad att jag har dig. Du är en av dem som gör att mitt liv är bra och blir bättre för varje dag.
Behöver du mig, någonsin, så finns jag här.
Kom ihåg det.