enhalvtrappa

Tyskar och Tyskland ska ju vara effektiva. Allt ska fungera bra och det ska vara lätt.

Det stämmer väl kanske i viss del. Kollektivtrafiken är alltid i tid, mycket lätt att använda och förstå sig på. Det är bara det att det är princip omöjligt att köpa biljetter.

För det första så gäller månadsbiljetterna från den 1a i månaden till den sista. Oberoende av när du köper den. Och priset är alltid detsamma, oavsett om biljetten köps den 2a eller den 29e.

För det andra så finns det studentrabatt.
Av något slag. Typ. För vissa studenter. Den mycket ohjälpsamma människan på Hauptbanhof (centralstationen) kunde inte säga mer än att det fanns studentrabatt, men att den inte gällde. Varför vet jag inte.

Efter mycket och men fick vi tag på en blankett som skulle fyllas i, stämplas av skolan, skrivas på, foto skulle tas med och passet skulle visas upp. När man gjort allt detta så får vi i alla fall avslag. Tydligen gäller studentrabatten bara för studenter på något av universiteten i München.

SUCK säger jag bara.

Från 8.30-13.00 måndag till fredag (med lite sovmorgon på måndags mornar) går jag i skolan. Jag är ju helt och hållet nybörjare i tyska, så jag går i grupp A1.1 tillsammans med fem japaner, en columbian, en britt och två amerikaner. Eftersom japanerna inte har de bästa engelskkunskaperna sker den mesta kommunikationen via kroppspråk och högljudda fnissningar, men man måste ju börja någonstans?

Min lärare heter Katharina och är en mycket tålmodig och pedagogisk kvinna som försöker lära oss allt från tysk grammatik till tysk geografi. Hon är faktiskt extremt trevlig och vet verkligen vad hon håller på med. Vi har en bok som handlar om Timo aus Finnland, Anton und Corinna aus München und Koko the Parrot. Den är ett literärt mästerverk (eller inte..). Men hygglig pedagogisk är den i vilket fall som helst.

Varje dag har vi läxor, även om jag inte kan säga att de är särskilt svåra. Mer i stil med "gör övning ett, fyll i orden." Men hellre för mycket än för lite, I guess.

Jag är ju som sagt i München där jag på i studenthem. Det motsvaras ungefär av svenska universitetsstudenters korridorsboende, dvs litet, smutsigt, trång men förhoppningsvis väldigt roligt.

Jag bor på andra våningen i ett litet rum med en säng, ett skrivbord, två stolar, en garderob, ett handfat och en kyl.

Så spännande är det.

 

Sen delar jag kök och badrum med de på min våning, ett gäng mer eller mindre högljudda personer från diverse olika länder.

 

På sjätte våningen bor min norska vän Brita och Mirelle från Schweiz. Så det innebär visst springade i trappor/knapptryckande i hissar för att hälsa på dem. Men det är väl nyttigt, antar jag.


Köket ska vi inte prata så mycket om. Det finns ingen ugn och ingen mikro och jag har en kastrull, en tallrik, ett glas, en gaffel, en kniv och sked. Matlagningen går väl sådär, om vi säger så.

Så jag tänkte att jag kanske skulle blogga lite härifrån München.

För att ni där hemma ska kunna ha lite koll på vad jag har för mig och för att jag ska minnas allt.

Vad tror ni? Ja? Nej?

Sooo...

I just drove for the first time here in the US.

It feels amazing.

It was superscary.

But I did it.