:)
Jag lever.
Och det har varit bra, för det mesta.
Jag åkte inte till Alperna och även om det var ett sjukt jobbigt beslut och ja. Veckan innan redovisningstentan sög, så var det ändå rätt beslut. Jag hade en helt underbar vecka hemma då jag träffade gamla kompisar, sov, åkte till Uppsala, träffade släkt, och massa annat. Jag njöt.
Jag hann också med att träffa SU-styrelsen några gånger och planera inför ABBA-sittningen vi ska nästa vecka. TAGGA.
Det har blivit sjukt mkt SU senaste tiden. Ätit lunch med dem, på SU, sålt biljetter till sittningen, suttit med SU-folk på föreläsningarna. Det är kul, men ja. Kanske inte är bra att göra bara det, liksom.
Det är mkt annat med kåren nu i alla fall. Vi har fått budgeten till WBD (på nåt sätt ska vi få in 225 000 kr...) och göra av med 190 000 kr. Det är så mycket pengar att det är svårt att förstå att jag (okej, jag och L) ska hantera dem. Bizarre liksom.
Andra bisarra saker som har hänt är att jag fick C på Stat-tentan (Heja mig!), jag har köpt mina första kostymbyxor och att jag ska på superviktigt möte med SUs huvudsponsor på måndag.
Det osar viktig person.
"Jo, idag bokade jag in ett möte med [en av världens ledande revisionsbyråer] och sen ska jag börja skissa på ett säljbrev till banker."
Odd, liksom.
Är för övrigt bjuden (I think) på Slaget om Europa sittningen. Alla utom jag i SU-styrelsen är ju med i Tyska föreningen och jag har tjatat lite om att jag också vill bli medlem. M (som är ordf för Tyska Föreningen) pratade med J om Slaget om Europa och jag frågade om hur man får gå. Han sa att det bara var för medlemmar i Intu men erbjöd sig att skicka mig en kopia av mailet om det som han skickade till Tyska föreningen. Det måste ju betyda att jag är inbjuden? Eller? Och att de vill att jag kommer. Eller? Eller så har jag tjatat om det och de har blivit trötta på mig. I don't know.
Jag övertolkar allt.
Det är liksom problemet med min hjärna. Och jag har sagt det här massor med gånger, men ja. Det känns som det är nåt fel på mig, som jag bara väntar på att folk ska upptäcka. Något konstigt och ja, freaky, som gör att jag är ovärd andras sällskap och att det är därför jag har haft såna problem med allt.
Rationellt vet jag ju att så är det inte.
Det är dålig självkänsla.
Men som när J och I frågade mig i lördags om jag ville gå ut. De smsade och ringde flera gånger och frågade om jag skulle följa med.
Men jag gjorde inte det.
Jag var trött, det är sant.
Men jag får en sån där känsla av att jag inte vet hur jag ska bete mig. Ni vet, man kommer till en ny arbetsplats/skola/land och man kan inte alla oskrivna regler.
Ibland känns det som om jag inte kan alla oskrivna regler i vanligt umgänge bland folk i min ålder. Som om jag missat en stor del i min utbildning som alla andra har lärt sig.
Så jag gick inte ut, för att jag kände det som att jag skulle göra något fatalt fel och alla skulle inse hur dum och konstig jag var. (Fast riktigt så menar jag ju inte. Det låter fel när jag skriver ner det, men jag har inga bättre ord för det.)
Och att jag inte gick ut och inte sa till ordentligt gjorde ju att det blev en självuppoffrande profetia. De blev sura och undrade och ja.
Det är som att jag förstör för mig själv, utan att mena det.
Samtidigt har jag blivit bättre på att inte göra det. Jag gör fler saker, utmanar mig själv mer. Försöker att tänka mer positivt. Och det funkar. Livet blir bättre för varje år som går. Jag älskar de vänner jag har och gillar mitt liv. Verkligen.
Men jag är aldrig riktigt nöjd. Jag borde plugga mer. Jag känner det som att jag är jättelat, och det är jag på ett sätt, jag skjuter upp allt. Och pluggar för lite, och det är sant.
Men jag tror att det är ett utslag av det-där-som-jag-pratade-om-där-uppe, om att förstöra för mig själv. Självkänsla och allt det där.
Med sittningen. Jag får lust att maila och fråga en massa frågor "är det säkert att jag får komma?" "går det verkligen bra?" "får jag verkligen komma?" och det jag egentligen vill fråga är "vill ni att jag kommer? kommer alla att tycka att det är okej och acceptera mig?"
Men egentligen. Jag höll ju på så här innan jag sökte SU-styrelsen. Jag velade och undrade om de skulle skratta åt mig och om jag skulle passa in. Om jag antog för mycket när jag trodde att jag skulle kunna få det och 'hur dum var jag som tror att jag är nåt'. och jag hoppades att om jag fick det, då skulle jag få gemenskap på ett 'kåraktivt' sätt, träffa nya människor, hänga på utskotten, komma in mer i skollivet. och ALLT det har ju hänt.
Bara det bevisar ju att det finns nåt fint i mig som är bra och gott och fantastiskt. Det blir som man har tänkt sig ibland. och att jag är dum skadar mig själv som alltid målar upp värsta scenariet. Jag försöker säga mig själv att det är bra med låga förväntningar, men hur mycket av det är egentligen att jag trycker ner mig själv?
Nu är det svårt att analysera sig själv och det ska jag inte göra, men jag tror ändå att jag har rätt i mina tankar.
Det var skönt att skriva ner det här. Och ni som läser läser och ni andra. Det gör inte så mycket.
Nu ska jag tjuren vid hornen och maila M och säga att jag vill gå på sittningen.
Och ni, de få som läser det här:
Jag älskar dig. Du, som har fått den här adressen av mig. Även om vi inte pratar varje dag eller ses varje helg. Du betyder så otroligt mycket för mig och jag är glad att jag har dig. Du är en av dem som gör att mitt liv är bra och blir bättre för varje dag.
Behöver du mig, någonsin, så finns jag här.
Kom ihåg det.
Jag sitter också många gånger och vill skriva till folk och fråga om de verkligen menade vad de sa, om jag tolkade deras underton rätt, om de verkligen vill att jag ska komma dit jag var bjuden osv. Och att måla upp drömmar över vad man tror kommer hända om en sak slår in och sedan två veckor senare inse att man står mitt i det och inte vet var man ska ta vägen är också något jag upplever ganska ofta.
Och Cicci. Jag vet verkligen inte vad jag skulle göra utan dig. På riktigt. Du är en av dem jag värderar allra högst. Glöm inte. (Och i London SKA vi se Les Miserable)
Jag vet inte ens vart jag ska börja. Kanske med att säga att du är en fantastisk människa. Du är klok och intelligent och har en sådan otrolig ustrålning, du är vacker, du har världens finaste leende. Och det menar jag.
För det andra är du en av de människor som alltid funnits där för mig. En sådan människa som jag alltid känner finns där. Som jag litar på. Som jag inte varit rädd för att prata med, eller träffa, trots att det senaste årets händelser gjort att jag kan känna mig social osäker. Med människor som jag känner att jag måste prestera inför. Men det känner jag inte med dig. Och det uppskattar jag så enormt. Jag tror att det är sådana människor man håller fast i.
Vissa människor kanske är sociala eldflugor. De umgås i flock och lyser starkt men dör snabbt. Förflyttar sig från svärm till svärm. Jag har aldrig varit sån. Och jag tror inte att du är sån heller. Du kanske tar längre tid att lära känna. Men när man väl gör det släpper man inte taget, tro mig.
Sen ville jag också säga att jag som sagt kan känna igen mig i mycket av det du säger. Det gäller nog många.
OCH DU HAR INGET FEL PÅ HJÄRNAN. Det var det mest absurda jag hört sen... sen ja, sen första harrypotterfilmen kom. Och då var vi små! (Och jag önskar vi hade träffats då för vi hade lekt BÄST ihop :D)
Love <3
